kavveochobbe

Det lät ju himla peppat. Aja .

Idag har det hänt massa grejer (som vanligt) men jag kommer ju inte ihåg ett smack. Hmm , jo en händelse.

Vi har fått lov att sitta "utanför" klassrummet, vi kan kalla det i ett grupprum 8-) . Så i alla fall så sa vi att vi ville sitta där för att räkna matte, men då sa vår lärare Neeeeeeee ni kan sitta här. Vi ba ööh nej , så då drämde jag i med att jag måste sitta med spanskan , och då kommer jag störa andra. Då sa han äntligen okej:)
Så har vi suttit där ett tag och räknat matte, men så börjar det bli lite väl svårt för våra små hjärnceller att klara sig , så jag bestämmer mig för att hämta miniräknare och samtidigt fråga läraren om ett tal. Obbe ser ledsamt på mig, oh nej, måste du ? Tänk om vi måste gå in då?! Jag tittar in i hennes linsblå ögon och säger lugnt, jag gör det ändå, jag offrar mig.
Stegen känns tunga fram till katedern, läraren tittar lite misstänksamt på mig.  Jag närmar mig honom med mina klackskor som ekar högt. Väl framme ger han mig en underlig blick, han ser fundersam ut när jag frågar om han kan hjälpa mig. Men han har fortfarande inte sagt ett knyst om min lilla historia för att sitta där ute. Så hjälper han mig, och när jag förstått säger jag artigt tack och går runt hans stol för att diskret nå miniräknare+linjal. Det blir tungt med alla dessa bördor, men hur offrar man sig inte för en slavdrivare och hjärtekrossare som Obbe.
Jag står där, med mattebok, två linjaler, två miniräknare och försöker vässa pennan jag håller i handen. Det går inte bra , det tar lång tid för jag får pennan åt fel håll hela tiden. Så vänder han på sitt nästan kala huvud, jag ser hans pulsåder i pannan ticka, likt en tidsinställd bomb. Så säger han det.
---
Jag öppnar dörren och går ut i grupprummet. Obbe vänder sig mot mig , och jag tar mig för ögat. Aaaaaaj vrålar jag och tar några stapplande steg framåt. KAVVE !! vad har hänt, vrålar Obbe tillbaks, så orolig att man ser tårarna börjar växa fram. Jag skriker till igen och säger med låg, kvävd röst: Han blev arg ...och slog till mig. Vaaaaa, herreguud, Kavve ! hur mår du! behöver du isvatten eller förband eller plåster ... jag avbryter: Obbe , jag offrade mig för dig, det här är mitt straff. Jag får ta det. Jag klarar mig. En sekund senare ramlar jag ihop framför henne, och hon börjar gråta. "Var det så här vår vänskap skulle sluta?" , är det sista jag hör.

/KAAAAAAVVV.